Selektiv ätstörning- hur kan vi våga prata om vad det är som fungerar och vad som inte fungerar ?

Att förstå någon med ett selektivt och restriktivt ätande kan vara  väldigt ångestskapande för omgivningen. När ett barn eller ungdom uppvisar ett selektivt ätande skapar det oro hos anhöriga. Detta handlade ett samtal till mig under jul och nyårshelgen.

En mamma ringde och berättade att det under flera år inte gått att servera sitt barn annat än olika typer av pasta, färdigköpta köttbullar, en viss sorts ketchup, gurka,  morötter och majs. Chips, choklad och varierande former av salta pinnar och kex har också gått att äta och barnet har både växt på längden och ökat i vikt men väldigt sakta och nu har hon kommit in i tonåren men inte i puberteten och nu själv blivit orolig för att hon inte fått mens eller bröst.

Hon har alltid fått höra att att hon är petig med maten  har väldigt smaklökar och ett starktdoftsinne. 

Vi pratade om vad som är centralt för att förstå i att ha ett barn/ ungdom med en selektiv ätstöning.

  1. Det påverkade ätbeteendet inte ska föreligga som en del av en anorexi- eller bulimisjukdom och att det heller inte ska vara förknippat med en störning i hur man upplever den egna vikten eller kroppen. Detta utgör en principiell skillnad jämfört med t ex anorexia nervosa, där restriktivt ätande definitionsmässigt sker just mot bakgrund av kroppsmissnöje, fobisk rädsla för att öka i vikt och en orealistisk uppfattning om den egna kroppsstorleken.

2. I motsats till andra ätstörningsdiagnoser ingår inte kroppsfixering eller bantning i ARFID. Ett typexempel är en person med långvarigt selektivt ätande och ett ihållande ointresse för mat, som sedan dessutom drabbas av rädsla för magsjuka eller att sätta något i halsen.

– Gränsdragningen mellan selektiv ätstörning och anorexi kan vara svår och
på senare tid har man börjat urskilja tre undergrupper inom ARFID:

• De som är ointresserade av mat på grund av dålig aptit.
• De som upplever sensoriskt obehag av matens egenskaper och utseende (vilket är relativt vanligt och ofta övergående hos barn – utan att ge tillväxtproblem).
• De som undviker att äta på grund av rädsla för att exempelvis sätta i halsen eller drabbas av matförgiftning och kräkas (ofta på grund av tidigare upplevelse).

3. När ätstörningen ändå leder till allvarlig undervikt eller plötslig viktnedgång behöver man göra en medicinsk bedömning. En dietist kan bedöma vad som är tillräcklig kost och föreslå alternativ som kan fungera. Tvång fungerar sällan, det skapar jobbiga konflikter och kan öka problematiken.

Det selektiva ätandet ska i sin tur få en eller eller flera av följande konsekvenser:

• Signifikant viktnedgång (eller utebliven förväntad viktuppgång) hos barn och unga
• Signifikant näringsbrist
• Behov av sondnäring eller näringstillskott för att bibehålla kroppsvikten
• Negativ inverkan på psykosocial funktion.

Beteendet inte huvudsakligen hänga samman med brist på föda eller vara kulturellt sanktionerat, såsom vid religiös fasta.

Så vad kan du göra som anhörig: 

  • Våga prata om vad det är som fungerar och vad som inte fungerar
  • Våga erbjuda  smaka saker som hon tidigare inte vågat äta, något som kan resultera  i att hon lär sig att tycka om saker hon tidigare inte gillade.
  • Ta kontakt med andra som har barn i samma situation
  • Acceptera nuet och fokusera på det som fungerar utanför matsituationenern.
  • Hitta sätt att få i henne tillräckligt med näring oavsett vilka produkter det det viktiga är att hålla energinivåerna i kroppen så hon/ han kan fortsätta att växa, sova och följa med i skolan- allt annat kommer senare.
  • det måste helt vara på hennes villkor.
  • Hör av dig till mig så kan vi tillsammans hitta alternativ och lösningar!

https://lakartidningen.se/klinik-och-vetenskap-1/artiklar-1/klinisk-oversikt/2018/09/arfid-restriktivt-atande-utan-radsla-for-viktuppgang/

https://www.habilitering.se/fakta-och-rad/temasidor/tema-matvanor/arfid-nytt-namn-pa-kand-atstorning/

Written by: Karolina Palmberg

Leave A Reply:

No comments yet.